Jag känner mig patetiskt, irriterad och arg över mig själv.
För jag får de tankarna som spökar.
Säger åt mig att det är inte värt mödan.
Att jag vinner inget på det i längden.
Att all möda jag lägger ner,
bara ignoreras och misstolkas.
Eller att när jag är förvirrad,
så överreagerar jag och allt blir bara fel.
Eller värre...
Ännu en orolig natt.
Knappt någon sömn pga tankarna.
Ekande mot mina väggar som kryper allt närmare.
Ge upp och gå vidare.

Jag är rädd över att ha fel.
Jag är rädd över att ha rätt.
Kommer allt bli bra?
Såklart.
Men när?
Kan man ställa en sån fråga utan att låta dum?
-suck-
Varför känns det som att pga jag är involverad så blev det värre?
Har jag rätt eller är det min paranoia?
Jag är trött på mina tankar.
De bara spelar om och om igen.
Borde jag inte ha ett svar då?
Såklart jag inte har.
För jag är så jävla osäker.
Jag som bara vill att det ska bli bra.
Att det löser sig.
Att jag slipper känna såhär.
Men om allt blir bra. Så är det värt det.
Så jävla värt det.

Frågan är när.
Det är alltid en fråga om tid.
och pengar.
Jag vill veta hur det kommer bli.
Men sabbar man spänningen?
eller gör man det lättare för sig?
Vadå lättare för sig?
Jag svammlar.
Jag har tänkt så mycket.
Så många synvinklar och idéer.
Så mycket som kan gå fel.
Eller bli bra.

Vi är egoister.
Som delar på 90cm.