Frustration
Jag vill ligga sömnlös en natt.
Eller flera spelar ingen roll.
Bara vara.
Med dig.
Men ja, gah!
Jag är paranoid.
Jag tänker för mycket på saker.
Och jag tänker för lite på annat.
Är jag så korkad så jag fattar inte vad jag gör?
Har jag blivit så, naiv så jag inte förstår längre?
Jag mår bra.
Men jag tänker, på hur det kunde ha varit.
Gå tillbaka och ändra saker vill man alltid göra.
Men nu är det ju inte så det fungerar.
Synd, men sant.
Det sägs att man märker inte vad man har fören man har förlorat det.
Jag börjar inse vad det innebär.
Fast den som lever får se.
Ingenting är förlorat, det är bara ett hinder på vägen också.
Jag svammlar men det är jag bra på i alla fall.
Det låter bättre i mitt huvud än vad det gör i textad form.
Det är synd.
Att jag är som jag är.
Men det är väl min charm också, eller?
Alla har sin egenskaper, och sina brister.
Känns bara som jag har spridit mina brister, men inte mina egenskaper på sistone.
Men på något vänster, känns det inte förlorat ändå.
