Tattoo
Imorgon ska jag äntligen tatueras av Ronny på Needle Demon.
Är pepp och nervös.
Blir nog bra för skissen var så jävla snygg.
Att något sånt kommer sitta på min arm. :3
Jobbiga blir nog bara när han på frihand ska måla dit allt,
för att sen kunna tatuera in det.
Bara det tar 2-3 timmar. Och sen tatuera in allt det yttligare +3 timmar XD
Kommer vara slut efteråt.
Skönt att de är trevliga där och bjuder på dricka ^^
Nu har jag även planerat in helgen.
Blir filmkväll på lördagen med Linn hemma hos mig.
Har nog fullt upp för vi har 38gig Disney och Pixar att gå igenom XD
Asbra! ^^
Fortsätter säkert på Söndagen med med disney, eller något annat. ^^
Neh, nu ska jag sova. ^^
Healthy
Jag kommer bli frisk.
Det känns bra.
Ett av många problem ur vägen.
Jag är glad men på samma gång nedstämd.
För då måste jag konfrontera en hel del saker.
Vilket jag inte vill.
Finns mycket man inte vill.
Massor jag inte vill eller orkar.
Men det är ju en del av att leva.
Och nu kommer jag ju leva.
Så, får väl ta det på den ljusa sidan att det finns bra folk i min omgivning som hjälper mig. Det är bra. Ni är bra.
Tack
Sen får vi se hur den omtalade göteborg resan blir.
Ska ju tatuera mig fredag 13:e nu i veckan.
Sen var det någon idé om att komma och besöka Linda 14:e
Vi får se.
Beror lite på om jag känner att jag inkräcktar eller inte.
Aja, nu tänker jag förmycket igen.
Jag ska fan vara glad istället.
Jag kommer inte dö.
Och vad jag hör så är det bra. ^^
Besvikelse
Irriterad jag blir..
Skulle tatuera mig imorgon.
Tydligen inte. Eftersom han var inte klar med allt.
Fast ioförsig, har man sjuktbarn så har man ju något att skylla på.
Blir på fredag istället, så får man planera om hella veckan..
Ingen ringde idag heller från vårdcentralen..
Så jag får väl ringa själv imorgon.
Great.
Nu är jag hemma hos emma och tar det lugnt.
Hon är snäll :3
112
Jag är fortfarande skakig.
Var på NetZone med Murloc, hjälpte honom lite som assistent i kassan.
Tidigt denna morgon, runt 06:någonting fick en av ungarna ett krampanfall.
Först märke vi ingenting. Man hörde bara en stor smäll.
Sen låg ungen, Alex 12, på golvet och skaka. Epelepsi liknande kramper, och ett brutet näsben.
Det är vad jag vet nu vad han hade, kramper. Och skadat näsben.
Men när man reste sig upp bakom kassan, så såg man bara honom ligga där och skaka. Och blodet.
Murloc fick väl först tanke att agera att springa fram och jag fick ringa 112.
Jag skaka och lät antagligen oerhört osammanhängande, rädd och förvirrad.
Glömde allt vad adressen hette till stället men en ambulans lyckades komma fram i alla fall.
Jag är glad att jag kom ihåg mitt namn.
Man ska vara lugn och sammlad. Men det är svårt när det väl händer och man tror att killen ska dö.
En smäll, blod, ingen andning och muskelsammandragningar, nervryckningar.
Inte nog med det att jag fick ringa 112. Jag fick även prata med Alex's mamma i telefon.
Panik i rösten och gråten i halsen, med ett skrikande barn i bakgrunden fick man höra
"Vad har hänt med min Alex?"
Anita, ensam hemma med Noa 3år.
Jag kommer inte ihåg vad jag svara. Jag kommer bara ihåg att när Alex fick luft igen att jag sa om och om igen.
"Han andas, han andas nu. Alex andas."
"Ambulansen är påväg" - som en betryggande mening för mig själv och Anita. Djupa andetag, sen andades säkert vi båda bara i telefonen, som kändes som en evighet.
Ambulansen kom till oss, och kom in med en bår efter att de hade kollat till honom. Jag kunde bara se på medan jag försökte förklara situationen för Anita. Samtidigt som Johan höll fortfarande i Alex när sjukvårdarna tog över.
Blodet blev en pöl. Kladdigt och varmt.
Alex fördes till Akuten. Alex, bror som jag inte kommer ihåg vad han heter, gick hem för ett litet tag sen.
Anita kunde inte hämta, men någon skulle komma hem till dem och kolla till Noa och Alex bror.
Nu är allt över. Men jag och Murloc är fortfarande skakiga. Hemskt.
Det blev en natt man kommer ha i tankarna ett bra tag..
Gah...
Inget svar än..
Känns värdelös.
Vill inte
Vill inte tänka.
Vill inte vara.
Ge mig mitt svar så jag kan få ett avslut.
Healthy, not healthy.
Live or die.
Måndag. Ska svaret vara klart.
Gah...
The waiting room
Svaret kan komma idag, imorgon. Eller på måndag.
Jag vill veta men ändå inte.
Antingen är det kvar. Och så kommer det inte kunna bli bättre.
Skulle kunna gå på antobiotika tills jag i princip blir immun mot det. Men sen är det kört.
Så om det är ett positivt svar. Fuck it.
Aja.
Det löser sig nog.
På ett eller annat sätt är det över inom 2 månader.
För om det inte löser sig så hade jag inte så mycket tid kvar.
Uppmuntrande.
"Det är ju inte på dödligt allvar eller hur? hehehe"
Vilken idiot. Respektlösa jävel
Varför ska man överreagera över saker man redan vet?
Känner mig så löjlig så jag sitter här och skrattar åt mig själv och mina tankar.
Känslor är ett underhållande fenomen.
Det går över med tiden är en betryggande fras.
Men har jag tid?
Haha.
Och jag som inte ens är inskriven på donationslisterna.
Aja, fuck it.
Savior
Jag är nervös.
Kommer det någonsin bli bra?
Vårdcentralen 08:00.
Ska väl inte ta så länge.
Hoppas inte på mer antobiotika.
Fan.
Annars är det väl inte allt för lång tid kvar.
I guess.
Aja
Nu ska vi inte bli helt ner och sega.
Det kunde vart värre.
Det kunde ha varit obotligt.
Hehe
Jag är inte pepp över imorgon.
Talat lite med Johan.
Eventuellt att jag drar till göteborg nästa vecka och kanske slaggar hos honom några dagar.
Vi får se hur det blir. Idéen låter bra.
Vad låtar som man brukar lyssna på, helt plötsligt kan få en mening. En betydelse.
Som om texten, lyriken, förut var ett okänt språk. Och sen PANG, rätt i ansikten berättar precis den känslar som slår.
Hur der var, är eller kanske blir.
There is no reconciliation
that will put me in my place
and there is no time like the present
to drink these draning seconds
but seldom do these words ring true
when I'm constantly failing you
like walls that we just can't break through
until we disappear
that's when she said
I don't hate you boy
I just want to save you
while there's still something left to save
that's when I told her
I love you girl
but I'm not the answer
for the questions that you still have
but the day pressed on like crushing weights
for no man does it ever wait
like memories of dying days
that deafen us like hurricanes
bathed in flames we held the brand
uncurled the fingers in your hand
pressed into the flesh like sand
now do you understand?
that's when she said
I don't hate you boy
I just want to save you
while there's still something left to save
Corrosive liquid
För jag får de tankarna som spökar.
Säger åt mig att det är inte värt mödan.
Att jag vinner inget på det i längden.
Att all möda jag lägger ner,
bara ignoreras och misstolkas.
Eller att när jag är förvirrad,
så överreagerar jag och allt blir bara fel.
Eller värre...
Ännu en orolig natt.
Knappt någon sömn pga tankarna.
Ekande mot mina väggar som kryper allt närmare.
Ge upp och gå vidare.
Jag är rädd över att ha fel.
Jag är rädd över att ha rätt.
Kommer allt bli bra?
Såklart.
Men när?
Kan man ställa en sån fråga utan att låta dum?
-suck-
Varför känns det som att pga jag är involverad så blev det värre?
Har jag rätt eller är det min paranoia?
Jag är trött på mina tankar.
De bara spelar om och om igen.
Borde jag inte ha ett svar då?
Såklart jag inte har.
För jag är så jävla osäker.
Jag som bara vill att det ska bli bra.
Att det löser sig.
Att jag slipper känna såhär.
Men om allt blir bra. Så är det värt det.
Så jävla värt det.
Frågan är när.
Det är alltid en fråga om tid.
och pengar.
Jag vill veta hur det kommer bli.
Men sabbar man spänningen?
eller gör man det lättare för sig?
Vadå lättare för sig?
Jag svammlar.
Jag har tänkt så mycket.
Så många synvinklar och idéer.
Så mycket som kan gå fel.
Eller bli bra.
Vi är egoister.
Som delar på 90cm.
Ignition
Det finns så mycket att säga,
och så mycket man inte vill säga.
Hemligheter, tankar, och känslor.
Hjälper ju inte heller att jag är så jävla korkad och säger att det är privat till personen man är närmast.
Kan inte bli annat än fel. Tur så känner Linda mig bättre och förstår. Efter en viss mån av förklaring till mig.
Mina tankar rullar, som ett kuggspel, en labyrint i rörelse.
Jag tänker på bra och dåliga saker. Hopp och drömmar, smärta och farhågor.
Men man vet ju inte förens det inträffar.
Är man redo för svaret?
Vill jag ha svaret?
När får jag svaret?
Vad är svaret?
Vad är frågan?
Nu är jag i alla fall hemma från ännu en resa från Göteborg.
Jag vill tillbaka.
När man kommer hem så börjar bara bråk och stök och allt elände igen.
Jag vill bort.
Ha ett eget ställe. En inkomst som räcker och nära till folk man vill umgås med.
Örebro är inte min stad längre. Eller har den ens varit det?
Linda var så snäll och klippte mig. Från risigt och sliter långt hår till något synth-liknande.
Som blev kanon bra! Nu ser jag äldre ut och det var tydligen ett plus i kanten ^^
Jag vill tillbaka till göteborg och träffa Linda, Johan och Petter ffs!
Även Pär fast han gillar att retas med mig.
Men jag är inbokad någon gång snart dit igen.
Får bara se när det blir.
Låt jag har nynnat på hela dagen.
How do you feel?
That is the questionBut I forget, you don't expect an easy answer
When something like a soul becomes
Initialized and folded up like paper dolls and little notes
You can't expect a bit of hopes
So while you're outside looking in
Describing what you see
Remember what you're staring at is me
'Cuz I'm looking at you through the glass
Don't know how much time has passed
All I know is that it feels like forever
No one ever tells you that forever
Feels like home, sitting all alone inside your head
How much is real?
So much to question
An epidemic of the mannequins
Contaminating everything
When thought came from the heart
It never did right from the start
Just listen to the noises
Null and void instead of voices
Before you tell yourself it's just a different scene
Remember it's just different from what you've seen
I'm looking at you through the glass
Don't know how much time has passed
And all I know is that it feels like forever
No one ever tells you that forever
Feels like home, sitting all alone inside your head
